Og særleg lyset ved soloppgong og solnedgong.
Her inne mellom fjella får vi stundom nokre glimt inn i desse stundene når lyset vaknar i aust, eller når "himmelen låner ein kvervande rest av lyset frå solegangselden", som Henrik Straumsheim skriv i ei song.
Men vi har for kort og høg horisont her inne i fjorden til at den store lyselden når oss. Slik eg har fått oppleve det nokre morgonar og kveldar på Caminoen i Spania.
Det er stunder som held meg fast i den augneblinken då alt er eit NO.
Augneblinkar som let meg, med mine indre auge, sjå inn i ei anna verd. Ei verd som er uendeleg vakker og evig. Ei verd der Guds bustad er.
Kl 15 i ettermiddag opna det seg eit slikt vindauge over Hovdeåsen i sørvest.
Og medan eg stod ved mitt vindauge, skodande solefallselden farge skyene, dukka desse versa av Pär Lagerkvist opp i minnet mitt.
Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.
Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.
Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
Inte något får jag bringa med mig
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra –
ensam, utan spår.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar